Jag skulle aldrig tidigare sagt eller skrivit i ett inlägg att allt var lugnt inför lillebrors 4-års kontroll. Dagen innan det var dax för kontrollen åkte vi akut in till sjukhuset eftersom Nisse blivit sämre och sämre. Det började med att han inte återhämtade sig speciellt bra efter en influensa för några veckor sedan, han var trött, hade tydligt gått ner i vikt och blev allt mer olik vår goa vanliga påg. Han började också bli överdrivet törstig och sprang upp på nätterna och ville kissa.
Varningsklockorna börja ringa och efter jag hitta honom en morgon efter han haft näsblod på natten så ringde jag VC när de öppnade på morgonen och vi fick tid med en gång. Läkaren på VC konstaterade snabbt att han hade förhöjda blodsockervärden och vi blev skickade i bil till Barnakuten på Helsingborgs Lasarett. En timme senare fick vi diagnosen Diabetes Typ 1.
Jaha....
Av någon outgrundlig anledning som ingen vet eller kan vetenskapligt förklara så kan vissa barn utveckla diabetes helt plötsligt. Det finns inga vetenskapligt bevis eller belägg för några anledningar utan oturen faller bara på dessa stackars barn utan att vi troligtvis aldrig får reda på varför.
Måste erkänna att det känns lite orättvist att lilla Nisse ska få leva med detta resten av sitt liv och det är en enorm omställning för honom och resten av familjen. Som om det inte var nog att vi fått välkomna dotterns Autism i våra liv så ska vi nu också börja räkna insulin-enheter och kolhydratsintag dygnet runt.
Jag välkomnar nu också denna diagnos, med lite eftertanke när vi landat i beskedet så är jag trots omständigheterna ändå glad att det är en sjukdom som går att behandla och att jag som förälder kan med min kärlek och angagemang påverka den på ett positivt sätt genom att lära mig allt om kosthållning, insulin och medicinering för att Nisse ska få ett så normalt liv som möjligt trots allt.
För att kunna se det positivs i eländet så är jag nu glad att Nisse istället inte fick en sjukdom där jag inte kunde vara med och påverka med min vård och omsorg utan bara då kunnat sitta brevid och se på lidandet. Det gäller hitta glädje i det tråkiga och vända negativt till positivt för att inte livets prövningar ska knäcka en.
Vi har nu varit inlagda i en vecka här på barnavdelningen på Helsingborgs Lasarett. Nisse mår förhållandevis bra efter omständigheterna. Vid 4 års ålder så förstår han inte mycket av allt som hänt de senaste 7 dagarna, han begriper bara att han är sjuk och att vi sticker han med nålar dagarna in och ut. Det har varit jobbigt för oss föräldrar att se och märka hans orolighet och rädsla. Lågvatten märket var när han ovan på allt blev mag- och kräksjuk i slutet på förra veckan och fick kopplas på dropp innan hans lilla kropp gick i hyop-chock av för lågt blodsockervärde. Han slocknade ungefär i samma seckund sjukhuspersonalen fick tillslut påkopplat droppet, det var jobbigt att se...
I skrivandets seckund är kl 02:48 och jag väntar på nästa timmes helslag då jag ska kolla hans blodsockervärde igen. Det har varit långa nätter...
Jag fick en gång i tiden lära mig mantrat under min militära utbildning att "det som inte dödar det härdar", ett klassiskt talesätt som i mitt fall fått en stor betydelse. Livet må kasta oss hejdlöst i olika riktningar... men så länge man stadigt fokuserar blicken i horisonten så hittar man ändå vägen framåt...
Kram på er alla läsare där ute...