Idag har vi haft den allra sista utvärderingen på IBT:n (Intensiv Beteende Träning) hos habiliteringen. I två år har vi i 5 terminer åkt varannan vecka till Habiliteringen för att bygga upp, utvärdera och byggt vidare på aktiviteter/övningar som skulle träna Nellie i situationer hon har haft svårt med. Det har varit allt ifrån ögonkontakt- och kommunikationsövningar till färdighet- och uppmärksamhetsövningar.
Jag glömmer aldrig första gången vi var på habiliteringen våren 2012 och Nellie tvärvägrade allt vad som gällde samarbete. Vi satt alla, specialpedagoger, logopeder och barnpsykologer på golvet och försökte likt hundträning belöna Nellie med choklad när hon gjorde rätt, helt absurt när man tänker tillbaka.
Idag summerade vi hela beteendeträningen och konstaterade att hon inte längre behöver den. =0) Dels för att hon blivit äldre och nu ska börja 1:an till hösten, samt att vi den senare tiden kunnat konstaterat att hon börjat tycka det var tråkigt att åka dit. Det var inte längre tillräckligt utmanande för att det skulle ge några nya resultat. Hon har med andra ord utvecklats så pass mycket att hon vuxit ur behovet av IBT:n. De STORA resultaten gör hon nu istället i skolan och här hemma. Bara den senaste veckan har hon fått mig och delar av skolpersonalen att bli tårögda vid minst 3 tillfällen pga. hennes egna initiativ, hennes utvecklings och nyfunna förmågor. Sådana saker som föräldrar till barn utan specialbehov tar för givet kan ibland vara rena mirakel för oss omkring Nellie.
För er som har barn som min Nellie eller barn med någon annan form av neuropsykologiska funktionshinder så tycker jag absolut att ni ska ge habiliteringen och IBT:n en chans. Det har varit skönt att kunna bolla tankar, funderingar och frågor om beteenden, situationer eller utvecklingsfaser. Oavsett om det är autism som i vårt fall, ADHD, ADD eller andra specialbehov så kan habiliteringen vara en bra grund att få hjälp ifrån tills man känner att man behärskar förståelsen och kan tillfredsställa sitt barns behov av hjälp eller träning.
Den fortsatta kontakt vi nu kommer ha med habiliteringen är framför allt en separat utvecklingsbedömning vi själva begärt inför Nellies skolstart i 1:an. Det är för oss viktigt att kunna få bekräftat att vi gör rätt, är Nellie mogen att börja 1:an, var ligger hon mentalt i jämförelse med jämnåriga i klassen? Får hon lagom mycket utmaning, behöver hon en större utmaning eller måste vi kräva mindre av henne? Allt detta kommer nu att utredas intensivt fram till midsommarveckan vid sammanlagt 7 tillfällen.
Det började redan i torsdags då en barnpsykolog kom ut till förskoleklassen och tittade på hur hon är och agerar i skolmiljön. Personalen fick material att fylla i och snart väntar nästa tillfälle då vi föräldrar ska samtala och fylla i matriser om hur vi uppfattar Nellie. Avslutningsvis kommer Nellie tillsammans med barnpsykologen genomgå en del tester/övningar som ska vägleda psykologen i sin totala bedömning. Egentligen skulle denna bedömning börjat långt tidigare i våras, men habiliteringen har tydligen haft mycket att göra och det har varit ont om ordinarie personal som har fördröjt det hela. Det är väl både på gott och ont att det nu kommer ske så intensivt den närmaste månaden.
När utredningen sedan är klar kommer vi endast att ha habiliteringen och dess logopeder som stöd i hennes kommunikation som fortfarande inte är optimal. Jag känner att när hon nu ska börja skolan är det viktigt att hon kan uttrycka sig bättre, samt att det finns vägar och metoder att stödja kommunikationen, både för att förmedla vad hon vill säga samt för att hon ska kunna förstå det hon ska lära sig. Det gäller att vi som föräldrar tillsammans med skolans personal och habiliteringens logopeder hittar optimala sätt att bekräfta Nellies lärande i framtiden.
Har ni nu varit så duktiga att ni orkat läsa igenom hela mitt långa inlägg så är jag verkligen glad! Kände att det blev rätt långt och lätt att tappa intresset för de som inte är så intresserad av hur en vanlig dag kan se ut med att underbart barn med autism! Tack för att ni tog er tiden och jag hoppas att jag kunnat förmedla och väckt ytterligare medvetenhet kring hur det är att vara förälder till dessa underbara barn.
Nu när utvärderingen är klar så skiftar vi i princip bara barn och byggnad på Ängelholm sjukhus, funderar snart på att flytta in permanent! ;0) Det är dax för Nisse att få sin insulinpump! Nu ska vi glömma alla neurologiska funktionshinder och istället inrikta oss på att förenkla vardagen för sonens kroniska diabetes typ 1 med teknikens fantastiska utveckling.
Puss & Kram!
2 kommentarer:
skönt att höra habiliteringen har varit till stor hjälp! jag är tyvärr ganska missnöjd med min då där finns stora bister i kommunikationen! Vi ska ha ett möte dock, men har svårt att se hur det ska vända! Jag försöker verkligen tänka på det positiva :) men har i detta fall valt att kolla upp andra habiliteringars tillvägagångssätt samt mottagande.. ;)
Hej! Det jag har erfarenhet av och fått uppleva är att just IBT:n har sett väldigt olika ut för olika barn. Jag har en väninna med en pojke i IBT som haft samma specialpedagog på samma habilitering som vi men haft helt olika andra arbetsmetoder. Vi tyckte på slutet att IBT:n inte påverkade Nellies utveckling i rätt riktning, nu snart ett år efter så kan vi säga att den form träning vi fick inte var tillräckligt utmanande i slutet. Nellie går nu i ettan och skolans utmaning i jämförelse med IBT:ns är ljusår ifrån varandra. Habiliteringen stöttar oss idag med logoped och komminikationsverktyg istället och det fungerar miljoner gånger bättre. Vi har också hjälp av en arbetsterapeut och sjukgymnast som verkligen också är mycket mer givande. Säg ifrån vad ni vill ha och vad ni saknar och framför allt vad ni känner att NI behöver för hjälp, stå på er!!! Kämpa på! Kram Nina.
Skicka en kommentar