fredag 26 september 2014

Fuck cancer...

Det sägs att tiden går fort när man har roligt. Jag vill dock inte påstå att vi har extremt roligt för tillfället men ändå har det gått nästan 4 månader sedan sist jag hade tid och lust att sitta ner och skriva på bloggen.

Efter att sonen fick sin Diabetes typ 1 i februari så trodde jag att vi som familj fått vår beskärda del av prövningar här i livet. Att leva både med autism och diabetes kräver sin tid, energi och engagemang utöver ett vanligt "Svenssonliv". Nu när det blivit rutin och vardag för oss och livet börjat få struktur igen så står vi nu inför nästa ofrivilliga prövning. Barnens pappa blev oförklarligt sjuk i våras och första tanken var att stressen började ta ut sin rätt och till sist sagt stopp. Idag hade vi nog önskat att det vore ett enkelt fall av "gå in i väggen syndrom" framkallat av stress, istället sa tyvärr läkaren det skrämmande ordet CANCER. För att vara exakt så är det flertalet tumörer i hals och huvud.

Att gå och vänta på ett cancerbesked är inte roligt, inte för den som är drabbad och inte för anhöriga. Samtidigt som det är mindre roligt att ta emot ett sådant besked, speciellt för min man, så var det ändå skönt att äntligen få konkreta svar och en anledning till varför han plötsligt blivit så sjuk. Vi var mentalt beredda på det men ändå stack det till i hjärtat när läkaren sa cancer.

Nu väntar en höst och en vinter för honom med cellgifter och strålningar för att försöka få bukt på de växande tumörerna. Förutom att han är fysiskt påverkad av tumörerna så har han de senaste veckorna slussats runt på förberedande behandlingar av olika slag. Han har också röntgats i tid och otid, jag förväntar mig snart att han ska lysa i mörkret! ;0)

Varken jag eller barnens pappa är speciellt dramatiskt lagda så vi har tagit det hela med ro trots att det ändå känns mindre roligt ibland. Vårt fokus ligger på att barnen ska få en så vanlig vardag som det går trots allt. Vi kommer inte att försöka sia om framtiden utan tar det ett steg i taget, behandling efter behandling. Jag kommer aldrig kunna påstå att jag förstår hur det måste känns att bära på cancer, men jag ser med egna ögon vad den gör fysiskt med min man. Det ända jag kan göra är att försöka underlätta för honom och ta tag i det som håller vår vardag flytande här hemma.

Vi vill tacka för alla varma hälsningar vi fått från familj, släkt och vänner. Många vill hjälpa till och vi är båda väldigt tacksamma för det. Mycket måste vi försöka klara själva och jag tror det är vårt sätt att bearbeta det som nu sker, jag tror det är en form av överlevnadsinstinkt som slår till. Visst är vi ledsna och tycker det är orättvist att min man blivit sjuk, men tyvärr hjälper det oss inte ett dugg att vi sänka oss i sorger. Er omtanke och välvilja ger oss energi och vi uppskattar all er kärlek. Vi kommer säkert behöva er stöttning och hjälp framöver, vänskap, kärlek och positiv energi kan man leva länge på!


Barnens present för att pigga upp pappa. Dessa fina lyktor 
går att köpa hos www.majascottage.com och stödjer barncancerfonden.

Tack för allas omtankar...

5 kommentarer:

Susanne sa...

Hej Nina! Otroligt bra skrivet och som jag sagt till dig innan är du fantastisk som kan se livet så positivt😃. Jag förstår hur jobbigt det kan vara att stå bredvid sin man och se på när sjukdom förändrar personen, tro mig jag har sett det! Finns här om du behöver mig, om det gäller barnen, en pratstund eller annat, dag eller natt, bara ring!💗. Jag önskar er all lycka till och hoppas att ni tar er igenom detta 😃, det kan kanske komma något gott ur det till slut😃 många kramar Sus.

Wessmantorp sa...

Tack så mycket Susanne! Du och stora delar av din familj är så viktiga för oss och ett enormt stöd varje dag. ❤️❤️❤️

Tess Appelby sa...

oj! mäkta imponerad hur ni fokuserar framåt istället för att gräva ner er.. Ja det bästa är att fokusera framåt, men det är inte alltid det lättaste! Jag är imponerad =)

Wessmantorp sa...

Hej Tess! Tack för din kommentar, alltid lila roligt att få kommentarer. Alla taklar och bearbetar vi livets utmaningar olika. Skulle jag gräva ner mig hade jag troligtvis haft ännu svårare för att ta mig upp igen, därför försöker jag ha fokus och en god framtidstro. Men min energi och ork går i vågor, vissa dagar vill jag inget och bara "är, andra dagar utmanar jag världen.

Tess Appelby sa...

Ja de där "är" dagarna behövs för att tanka energi! Men som du säger, så länge är-dagarna inte tar över så det blir svårare att komma "tillbaks".

skönt att ni hittade hjälpen med hab som passade er, även efter MII. Vi har träffat en arbetsteraput som verkligen är jättebra.. ifall vi bytar hab kommer jag nog sörja henne lite.. Mest för man vet aldrig vad man har att vänta sej!

Jag har svårt för att kartläggningen inte är färdig, trots 6 månader gått.. Och att de inte kan meddela när den förväntas vara färdig. Antagligen April gissar jag på, fdast de sa den skulle vara klar i December!

Jag har också svårt för att hon ändrar planeringen utan att meddela oss. SOm förra gången skulle Loke med, men då blev det såååå fel och jobbigt! FÖr han skulle INTE med! Då såg jag förskolan stiga in, som INTE skulle vara där.. De krama om mej och sa "JO terese, Loke skulle med idag! Men de sa till oss förra veckan att de eventuellt ändrar det men vi förväntade oss att de skulle meddela er givetvis!"

Jag har svårt för när hon säger jag fått papper på en kurs som jag inte fått. Och står med pekpinnar! So what? kopiera upp nya istället även om jag fått!

Att hon fokuserar på fel saker! Drog över en halvtimme ett möte för att berätta om mina skyldigheter att vabba om jag får vikariat! INte fick jag gå och ringa dagis och säga jag blev sen.. för hon var stressad! Och ja, jag sa jag vabbar MIIn, men att min sambo med fast jobb vabbar om barnen är sjuka.. Något att gå igång på? Och sen överanalyserade hon... "du kanske inte vill jobba egentligen!" Eh? Jag får ev ett vikariat ett halvår, min sambo kommer vabba?! Eh..

Och (ja jag är ganska missnöjd ;)) vi har inte fått nya tider trots min sista planerade tid är nu på tisdag! När jag berätta för förskolan förra veckan sa de att vi hade fått jäääätttemånga tider! Redan veckan därpå. Men att förskolan skulle hålla det hemligt! TIll vilken nytta kan inte vi få lov att ha planering och framförhållning? Är inte det den stora saken med våra A-barn? (A barn för de är såå fantastiska =)!

phu! ursäkta mitt inlägg.. =P