Efter att sonen fick sin Diabetes typ 1 i februari så trodde jag att vi som familj fått vår beskärda del av prövningar här i livet. Att leva både med autism och diabetes kräver sin tid, energi och engagemang utöver ett vanligt "Svenssonliv". Nu när det blivit rutin och vardag för oss och livet börjat få struktur igen så står vi nu inför nästa ofrivilliga prövning. Barnens pappa blev oförklarligt sjuk i våras och första tanken var att stressen började ta ut sin rätt och till sist sagt stopp. Idag hade vi nog önskat att det vore ett enkelt fall av "gå in i väggen syndrom" framkallat av stress, istället sa tyvärr läkaren det skrämmande ordet CANCER. För att vara exakt så är det flertalet tumörer i hals och huvud.
Att gå och vänta på ett cancerbesked är inte roligt, inte för den som är drabbad och inte för anhöriga. Samtidigt som det är mindre roligt att ta emot ett sådant besked, speciellt för min man, så var det ändå skönt att äntligen få konkreta svar och en anledning till varför han plötsligt blivit så sjuk. Vi var mentalt beredda på det men ändå stack det till i hjärtat när läkaren sa cancer.
Nu väntar en höst och en vinter för honom med cellgifter och strålningar för att försöka få bukt på de växande tumörerna. Förutom att han är fysiskt påverkad av tumörerna så har han de senaste veckorna slussats runt på förberedande behandlingar av olika slag. Han har också röntgats i tid och otid, jag förväntar mig snart att han ska lysa i mörkret! ;0)
Varken jag eller barnens pappa är speciellt dramatiskt lagda så vi har tagit det hela med ro trots att det ändå känns mindre roligt ibland. Vårt fokus ligger på att barnen ska få en så vanlig vardag som det går trots allt. Vi kommer inte att försöka sia om framtiden utan tar det ett steg i taget, behandling efter behandling. Jag kommer aldrig kunna påstå att jag förstår hur det måste känns att bära på cancer, men jag ser med egna ögon vad den gör fysiskt med min man. Det ända jag kan göra är att försöka underlätta för honom och ta tag i det som håller vår vardag flytande här hemma.
Vi vill tacka för alla varma hälsningar vi fått från familj, släkt och vänner. Många vill hjälpa till och vi är båda väldigt tacksamma för det. Mycket måste vi försöka klara själva och jag tror det är vårt sätt att bearbeta det som nu sker, jag tror det är en form av överlevnadsinstinkt som slår till. Visst är vi ledsna och tycker det är orättvist att min man blivit sjuk, men tyvärr hjälper det oss inte ett dugg att vi sänka oss i sorger. Er omtanke och välvilja ger oss energi och vi uppskattar all er kärlek. Vi kommer säkert behöva er stöttning och hjälp framöver, vänskap, kärlek och positiv energi kan man leva länge på!
Barnens present för att pigga upp pappa. Dessa fina lyktor
går att köpa hos www.majascottage.com och stödjer barncancerfonden.
Tack för allas omtankar...