Arne på månen...

Det är alltid svårt att förklara för barn om att någon gått bort och att prata om döden.
Jag försökte så gått det gick att prata med Nellie och Nils om att Arne inte längre finns hos oss, utan att han nu är i himlen och väntar på oss tills vi ses igen.
När jag berättade att han var i himlen sa Nellie:

Arne i himlen?
Månen är på himlen....
Arne är på månen!
 

Vem han argumentera med så logiska ord...? ♥ ♥ ♥

En bild på en vacker fullmåne som är tagen av

min kära vän i Syd Afrika.

Förkrossad...

Det finns inte tillräckligt med ord för att beskriva min sorg och smärta just nu. Mitt hjärta är krossat...

I går kväll avlivades min hund Arne efter ett snabbt beslut då han den senaste tiden blivit mycket dålig.
Han led av artros och hade blivit mycket sämre och stelare i kroppen.
Nu den sista veckan gjorde han en påtaglig djupdykning och kunde igår knappt röra sig längre på kvällen, trots att han varit pigg, glad och rörlig under dagen.
Gränsen för det lidande man vill utsätta sin älskade hund för var nådd och det hemska beslutet togs.

Jag är förkrossad för min bästa vän och livskamrat finns inte längre hos mig.
Han fanns nästan alltid inom ett par meters håll och följde mig var jag än gick när vi var hemma, i skogen eller ute på andra äventyr.
Han följde mig från köket till, vardagsrummet, från vardagsrummet till, sovrummet, han sov alltid intill mig i min säng och han satt alltid utanför dörren och väntade när jag varit på toaletten.
Han mötte mig alltid glatt när jag kom hem och tröstade mig alltid när jag var ledsen.
Han fanns alltid där för mig.

Arne spelade en väldigt stor roll inte bara för mig här hemma, han var alltid väldigt närvarande och en central figur för alla i familjen.
När vi var borta eller jag hämtat barnen på dagis så upprepades alltid samma sak: -Nu ska vi åka hem till Arne...

Barnen älskade honom och han älskade barnen.
Arne fanns hos oss innan barnen kom till världen och han kärleksfullt slickade dem välkomnande när jag kom hem från BB och satte ner dem på golvet.
Det var kärlek från första ögonkast.
Senast i kväll innan det svåra beslutet togs låg Nils på golvet och klappade kärleksfullt sin Arne.

Fysisk smärta biter inte på mig, men psykisk smärta är nästan outhärdlig.
Arne och hans kärlek har varit min tröst genom de senaste påfrestande åren med dotterns diagnos och andra livshändelser.
Han och jag har gått många mil tillsammans och ägnat massor av timmar för "självterapi" i skogen.

Nu finns bara ett stort tomt hål av saknad i mitt hjärta...
Jag dog en bit i går kväll och livet utan min bästa kompis känns för tillfället kvävande.
Vem ska ta hand om mig nu....?!

Sov gott min älskade vän...
Vi ses igen i himlen...

Livet fortsätter...

Äntligen är en lång period av examinationer över och nästa vecka börjar en månads VFU = Verksamhets Förlagd Utbildning.
Det ska bli skönt att få komma ut lite i verkligheten igen.
Att studera är verkligen utmanande, men nu ska det bli intressant att sätta teori i praktik.

De sist månaderna har varit enormt energikrävande och jag får nog erkänna att det gått åt mer energi än jag kunnat hämta in i kompensation.
Ligger mycket minus på mitt "positiv energi" konto. =0(

Barnen utvecklas på vars ett håll. =0)
Nellie tar älgakliv, både framåt men ibland också bakåt.
Jag har ibland lite svårt att urskilja om det är autismen som pratar eller ren ålderstrots i hennes beteende och utbrott.
Det är oftast en dans med ett steg fram och två tillbaka.
På sistonde har hon tagit ett STORT steg framåt när hon i korta ordalag börjat berätta om hennes dag för mig när jag hämtar henne på dagis.
Det är få ord men dock betydligt fler än tidigare när hon inte sagt något alls.
Första gången satt jag som en uggleholk och bara gapa och kunde knappt tro vad jag hörde.
Arbetet på habiliteringen fortsätter och jag försöker jobba så mycket jag kan med övningar i vardagliga situationer som min fantasi och tid tillåter.
Det gäller att vara smart och kreativ. =0)

Lilla Nils han rusar iväg i sin utveckling, om några månader bli han 3 år.
Var har tiden blivit av?
Vi inledde en utredning på honom i höst också, bara för att vara på den säkra sidan.
Den hann knappt börja innan den avslutades igen, jag har aldrig haft några misstankar kring autism när det gäller lillebror men ville ändå få ett professionellt utlåtande innan jag kunde lägga det bakom mig.
Nu är det gjort, och det är så skönt. =0)

Igår var jag ock barnen hos mina föräldrar på traditionell skånsk "Gåsamiddag".
Detta är en av mina personliga favoriter på året.
Hösten för mig är grå och trist så Halloween, Allhelgona och Mårtengås är välkommna jippo i min värld.

Nisse en vacker höstdag jag var ute med kameran.

Vackra höstfärger.

Gåsamiddag hos mamma och pappa.