I går kväll avlivades min hund Arne efter ett snabbt beslut då han den senaste tiden blivit mycket dålig.
Han led av artros och hade blivit mycket sämre och stelare i kroppen.
Nu den sista veckan gjorde han en påtaglig djupdykning och kunde igår knappt röra sig längre på kvällen, trots att han varit pigg, glad och rörlig under dagen.
Gränsen för det lidande man vill utsätta sin älskade hund för var nådd och det hemska beslutet togs.
Jag är förkrossad för min bästa vän och livskamrat finns inte längre hos mig.
Han fanns nästan alltid inom ett par meters håll och följde mig var jag än gick när vi var hemma, i skogen eller ute på andra äventyr.
Han följde mig från köket till, vardagsrummet, från vardagsrummet till, sovrummet, han sov alltid intill mig i min säng och han satt alltid utanför dörren och väntade när jag varit på toaletten.
Han mötte mig alltid glatt när jag kom hem och tröstade mig alltid när jag var ledsen.
Han fanns alltid där för mig.
Arne spelade en väldigt stor roll inte bara för mig här hemma, han var alltid väldigt närvarande och en central figur för alla i familjen.
När vi var borta eller jag hämtat barnen på dagis så upprepades alltid samma sak: -Nu ska vi åka hem till Arne...
Barnen älskade honom och han älskade barnen.
Arne fanns hos oss innan barnen kom till världen och han kärleksfullt slickade dem välkomnande när jag kom hem från BB och satte ner dem på golvet.
Det var kärlek från första ögonkast.
Senast i kväll innan det svåra beslutet togs låg Nils på golvet och klappade kärleksfullt sin Arne.
Fysisk smärta biter inte på mig, men psykisk smärta är nästan outhärdlig.
Arne och hans kärlek har varit min tröst genom de senaste påfrestande åren med dotterns diagnos och andra livshändelser.
Han och jag har gått många mil tillsammans och ägnat massor av timmar för "självterapi" i skogen.
Nu finns bara ett stort tomt hål av saknad i mitt hjärta...
Jag dog en bit i går kväll och livet utan min bästa kompis känns för tillfället kvävande.
Vem ska ta hand om mig nu....?!
Sov gott min älskade vän...
Vi ses igen i himlen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar