Fysisk närhet...

Idag sitter jag och myser med en sjuk Nellie, hon sover i mitt knä för tillfället. Hon är väldigt sällan sjuk på riktigt, men igår kom kvällsmaten upp och hon fick feber. När jag frågar om hon har ont någonstans så nickar hon och tar sig för pannan. Jag haft henne hemma flera gånger tidigare, bl.a. för vattkoppor men oftast för att hon sovit dåligt på natten eller för att hon är allmänt ur form på morgonen. Man lär känna igen kännetecknen för en dålig dag, precis som vi andra kan ha dåliga dagar så kan hon också ha dåliga dagar, hennes är bara mer uttrycksfulla. Idag är hon dock sjuk och väldigt trött.

Nellie är inte som många typiska autistiska barn känslig mot beröring, i alla fall inte för beröring från de människor hon känner och litar på. När det gäller främlingar är det en annan sak. Att gå till doktorn eller tandläkaren är då som ni kan förstå inte en enkel sak.

Nu när hon är sjuk är jag extra glad över att jag kan hålla henne i mina armar och pussa på henne hur mycket jag vill. Av de många symptom ett autistiskt barn kan visa så hade nog just det att jag inte kunnat röra och få omfamna mitt barn varit det mest hjärteskärande för min del. Varje gång jag kramar och pussar henne så är jag så tacksam för detta. Livet må ha tagit ifrån mig en frisk dotter utan funktionshinder, men gav mig istället mer villkorslös kärlek än vad jag tror många andra aldrig någonsin kommer får uppleva.