Försöker hålla mig vaken...

Sitter uppe mitt i natten på sonens rum eftersom hans blodsocker inte vill gå upp. Har Facebookat, Instagtamkollat, skickat meddelanden och varit både social och asocial för att försöka hålla mig vaken mellan blodsockerkontrollerna. Kom tillsist på att jag kunde ju blogga lite, det var ju längesedan sist! ;0)

Den sista tiden har varit kämpig för hela familjen, åker som flipperkulor mellan sjukhusen i Skåne. Nog ska det bli ett slut på detta också. Strålningarna är schemalagda med den sista planerad Lilljulafton. God Jul på den!!! 2015 är ett nytt år med nya förutsättningar, gudarna ska veta att jag längtar dit!!!

Vi förgyller dagarna med att hitta på roligheter! Idag åkte jag och dottern iväg på bio och mat i Helsingborg! Mysigt med ensamtid tillsammans med henne! Imorgon är det sonens tur, det blir adventsmys med honom och en god vän med en tripp och fika till Vällingeblomman. Kanske det blir ett nytt inlägg igen då!! 

Puss och kram till er alla där ute!!!

Fuck cancer...

Det sägs att tiden går fort när man har roligt. Jag vill dock inte påstå att vi har extremt roligt för tillfället men ändå har det gått nästan 4 månader sedan sist jag hade tid och lust att sitta ner och skriva på bloggen.

Efter att sonen fick sin Diabetes typ 1 i februari så trodde jag att vi som familj fått vår beskärda del av prövningar här i livet. Att leva både med autism och diabetes kräver sin tid, energi och engagemang utöver ett vanligt "Svenssonliv". Nu när det blivit rutin och vardag för oss och livet börjat få struktur igen så står vi nu inför nästa ofrivilliga prövning. Barnens pappa blev oförklarligt sjuk i våras och första tanken var att stressen började ta ut sin rätt och till sist sagt stopp. Idag hade vi nog önskat att det vore ett enkelt fall av "gå in i väggen syndrom" framkallat av stress, istället sa tyvärr läkaren det skrämmande ordet CANCER. För att vara exakt så är det flertalet tumörer i hals och huvud.

Att gå och vänta på ett cancerbesked är inte roligt, inte för den som är drabbad och inte för anhöriga. Samtidigt som det är mindre roligt att ta emot ett sådant besked, speciellt för min man, så var det ändå skönt att äntligen få konkreta svar och en anledning till varför han plötsligt blivit så sjuk. Vi var mentalt beredda på det men ändå stack det till i hjärtat när läkaren sa cancer.

Nu väntar en höst och en vinter för honom med cellgifter och strålningar för att försöka få bukt på de växande tumörerna. Förutom att han är fysiskt påverkad av tumörerna så har han de senaste veckorna slussats runt på förberedande behandlingar av olika slag. Han har också röntgats i tid och otid, jag förväntar mig snart att han ska lysa i mörkret! ;0)

Varken jag eller barnens pappa är speciellt dramatiskt lagda så vi har tagit det hela med ro trots att det ändå känns mindre roligt ibland. Vårt fokus ligger på att barnen ska få en så vanlig vardag som det går trots allt. Vi kommer inte att försöka sia om framtiden utan tar det ett steg i taget, behandling efter behandling. Jag kommer aldrig kunna påstå att jag förstår hur det måste känns att bära på cancer, men jag ser med egna ögon vad den gör fysiskt med min man. Det ända jag kan göra är att försöka underlätta för honom och ta tag i det som håller vår vardag flytande här hemma.

Vi vill tacka för alla varma hälsningar vi fått från familj, släkt och vänner. Många vill hjälpa till och vi är båda väldigt tacksamma för det. Mycket måste vi försöka klara själva och jag tror det är vårt sätt att bearbeta det som nu sker, jag tror det är en form av överlevnadsinstinkt som slår till. Visst är vi ledsna och tycker det är orättvist att min man blivit sjuk, men tyvärr hjälper det oss inte ett dugg att vi sänka oss i sorger. Er omtanke och välvilja ger oss energi och vi uppskattar all er kärlek. Vi kommer säkert behöva er stöttning och hjälp framöver, vänskap, kärlek och positiv energi kan man leva länge på!

Barnens present för att pigga upp pappa. Dessa fina lyktor 

går att köpa hos www.majascottage.com och stödjer barncancerfonden.

Tack för allas omtankar...

Räddande riddare...

I veckan som gick var vi på sjukhuset i Ängelholm majoriteten av dagarna, återbesök för Nisse och utvecklingsbedömning för Nellie. Funderar allvarligt snart på att bosätta oss permanent på sjukhuset.

Nisses värden var godkända men det finns definitivt mer utrymme för förbättring. Vi fick korrigera hans doser och ändra lite i basaltiden, ny utvärdering nästa vecka igen. När det gäller Nellie så satte hon ganska omgående hennes nya psykolog på plats genom att rätta honom när det gällde geometri. Vi andra satt i soffan och hade allt att göra för att hålla oss för skratt. Hon är allt underhållande min prinsessa. Psykologen blev lite röd om kinderna.

Underbara barn.

För att kompensera mindre roliga aktiviteter så har vi också passat på att göra roliga saker. Vi har bland annat tittat på riktiga riddare och upplevt äkta tornerspel. Måste säga att jag blev riktigt imponerad! Lilla Nisse var upp över öronen fashinerad av hela upplägget av arrangemanget på Hovdala Slott, medeltidsmarknad, jycklare, uppvisningar mm.

Nisse här tillsammans med sin kompis Oskar.

Denna helgen har dock gått åt att jobba för min del. Det är så betydligt mycket lättare att jobba sina nattskift på sommaren än på vintern. Den korta natten bjuder på underbara scener varje morgon vid soluppgången.

Insulinpump...

Veckan som gick har inneburit en stor förändring för Nisse! Äntligen har han fått sin insulinpump insatt! 😃 Vi har nu en stolt Nisse som visar upp sin pump för allt och alla han känner!

Under veckan har vi spenderat timmar med att lära oss tekniska funktioner, infusions sättning och nya inställningar. Nisse har varit en modig pojke och som vanligt charmat all vårdpersonal och omgivning.

Bäst av allt var att vi fick sällskap av en familj till under vår tid på sjukhuset. De hade också en nydiagnostiserad pojke, han var lite äldre men blev Nisses bästis med en gång. Det verkligen lös i Nisses ögon av beundran för denna pojke som faktiskt kunde sköta sin egen pump själv.

Nu väntar ännu en inställningsperiod för insulinet, men det är vi beträdda på och kan hantera detta mycket bättre nu. Med bra förberedelse och mycket utbildning under veckan känner vi oss trygga att själva ta över ansvaret för skötandes av pumpen. Ännu en gång fick vi bevisat för oss att svensk barnsjukvård är fantastisk!

Ett stort tack till personalen på Ängelholms Sjukhus!

Utvärdering av IBT...

Idag har vi haft den allra sista utvärderingen på IBT:n (Intensiv Beteende Träning) hos habiliteringen. I två år har vi i 5 terminer åkt varannan vecka till Habiliteringen för att bygga upp, utvärdera och byggt vidare på aktiviteter/övningar som skulle träna Nellie i situationer hon har haft svårt med. Det har varit allt ifrån ögonkontakt- och kommunikationsövningar till färdighet- och uppmärksamhetsövningar.

Jag glömmer aldrig första gången vi var på habiliteringen våren 2012 och Nellie tvärvägrade allt vad som gällde samarbete. Vi satt alla, specialpedagoger, logopeder och barnpsykologer på golvet och försökte likt hundträning belöna Nellie med choklad när hon gjorde rätt, helt absurt när man tänker tillbaka.

Idag summerade vi hela beteendeträningen och konstaterade att hon inte längre behöver den. =0) Dels för att hon blivit äldre och nu ska börja 1:an till hösten, samt att vi den senare tiden kunnat konstaterat att hon börjat tycka det var tråkigt att åka dit. Det var inte längre tillräckligt  utmanande för att det skulle ge några nya resultat. Hon har med andra ord utvecklats så pass mycket att hon vuxit ur behovet av IBT:n. De STORA resultaten gör hon nu istället i skolan och här hemma. Bara den senaste veckan har hon fått mig och delar av skolpersonalen att bli tårögda vid minst 3 tillfällen pga. hennes egna initiativ, hennes utvecklings och nyfunna förmågor. Sådana saker som föräldrar till barn utan specialbehov tar för givet kan ibland vara rena mirakel för oss omkring Nellie.

För er som har barn som min Nellie eller barn med någon annan form av neuropsykologiska funktionshinder så tycker jag absolut att ni ska ge habiliteringen och IBT:n en chans. Det har varit skönt att kunna bolla tankar, funderingar och frågor om beteenden, situationer eller utvecklingsfaser. Oavsett om det är autism som i vårt fall, ADHD, ADD eller andra specialbehov så kan habiliteringen vara en bra grund att få hjälp ifrån tills man känner att man behärskar förståelsen och kan tillfredsställa sitt barns behov av hjälp eller träning.

Den fortsatta kontakt vi nu kommer ha med habiliteringen är framför allt en separat utvecklingsbedömning vi själva begärt inför Nellies skolstart i 1:an. Det är för oss viktigt att kunna få bekräftat att vi gör rätt, är Nellie mogen att börja 1:an, var ligger hon mentalt i jämförelse med jämnåriga i klassen? Får hon lagom mycket utmaning, behöver hon en större utmaning eller måste vi kräva mindre av henne? Allt detta kommer nu att utredas intensivt fram till midsommarveckan vid sammanlagt 7 tillfällen.

Det började redan i torsdags då en barnpsykolog kom ut till förskoleklassen och tittade på hur hon är och agerar i skolmiljön. Personalen fick material att fylla i och snart väntar nästa tillfälle då vi föräldrar ska samtala och fylla i matriser om hur vi uppfattar Nellie. Avslutningsvis kommer Nellie tillsammans med barnpsykologen genomgå en del tester/övningar som ska vägleda psykologen i sin totala bedömning. Egentligen skulle denna bedömning börjat långt tidigare i våras, men habiliteringen har tydligen haft mycket att göra och det har varit ont om ordinarie personal som har fördröjt det hela. Det är väl både på gott och ont att det nu kommer ske så intensivt den närmaste månaden.

När utredningen sedan är klar kommer vi endast att ha habiliteringen och dess logopeder som stöd i hennes kommunikation som fortfarande inte är optimal. Jag känner att när hon nu ska börja skolan är det viktigt att hon kan uttrycka sig bättre, samt att det finns vägar och metoder att stödja kommunikationen, både för att förmedla vad hon vill säga samt för att hon ska kunna förstå det hon ska lära sig. Det gäller att vi som föräldrar tillsammans med skolans personal och habiliteringens logopeder hittar optimala sätt att bekräfta Nellies lärande i framtiden.

Har ni nu varit så duktiga att ni orkat läsa igenom hela mitt långa inlägg så är jag verkligen glad! Kände att det blev rätt långt och lätt att tappa intresset för de som inte är så intresserad av hur en vanlig dag kan se ut med att underbart barn med autism! Tack för att ni tog er tiden och jag hoppas att jag kunnat förmedla och väckt ytterligare medvetenhet kring hur det är att vara förälder till dessa underbara barn.

Nu när utvärderingen är klar så skiftar vi i princip bara barn och byggnad på Ängelholm sjukhus, funderar snart på att flytta in permanent! ;0) Det är dax för Nisse att få sin insulinpump! Nu ska vi glömma alla neurologiska funktionshinder och istället inrikta oss på att förenkla vardagen för sonens kroniska diabetes typ 1 med teknikens fantastiska utveckling.

Puss & Kram!

Blogg makeover...

Nu sitter jag här klockan tio i två på natten och är iskall om min högerhand efter att ha suttit och finlirat med grafiken och bilderna till numera uppdaterade bloggen med hjälp av datormusen. Snyggt va! =0) Allt är gjort eller inlagt förhand så det tog mig nästan 4 timmar att bli färdig!! Hoppas nu ni verkligen gillar nya "looken", för det gör jag! =0)

PS: Varför blir man/jag alltid på kall om "mus-handen" när man suttit övertid vid datorn? ;0)

Borås Djurpark...

I helgen passade vi på att ta tillfället i akt, fånga dagen och ge efter dotterns veckolånga tjat om att åka och titta på elefanter. Det började redan förra söndagen med att Nellie prompt ville se elefanter, giraffer och apor. Hon har hela veckan med hela kroppen visat vad hon ville se, kliat sig som en apa, sträckt på sig så högt hon kunde för att illustrera en giraff och avslutat med att leka elefant och svängt med armen som en snabel. Det gick med andra ord inte att undgå exakt vad hon ville!

Det var bara till att börja planera helgens aktiviteter och fundera ut var vi skulle åka. Kolmården var första tanken men den övergav vi ganska snabbt eftersom det ligger längre bort än en realistisk dagstur med två överenergiska barn i bilen. Nästa tanke var Köpenhamn ZOO, men vår tidigare erfarenhet av det stället är bara beklämmande, det är tragiskt att hitta på fastkedjade djur som bara sitter och gungar fram och tillbaka i små inhägnader. Det är i och för sig nästan 10 år sedan vi var där sist, så förhoppningsvis har mycket blivit förbättrat. Till sist googlade vi elefanter i svenska djurparker och konstaterade att Borås Djurpark lår närmast.

Det var två pigga barn som slog upp ögonen i lördagsmorse och både åt sin frukost och klädde sig utan tjat. :0) Med mat och fika för hela dagen i bagaget drog vi iväg i solskenet. Vi han inte mer än en knapp kilometer när lillebror redan börjar: Är vi snart framme...

Förutom stopp för att ta blodsocker och ge insulin gick det relativt snabbt att köra till Borås och Djurparken var trevlig att gå i. Nellie visade i princip ingen orolighet över alla okända människor och ståhej som föregick runtomkring henne i djurparken. Hon klättrade obemärkt upp i lekställningar och åkte rutschkana med en massa barn hon inte kände. Men gudarna ska veta att hon gick med bestämda steg och hade brått till elefanterna! Vi åkte också tågsafari utan bekymmer.

Gladare än gladast var Nisse hela dagen!

Nellie lika så... =0)

Spännande och på tryggt avstånd från de STORA kissarna. 

Ha ha ha, bilden talar för sig själv! 

Äntligen nådde vi fram till elefanterna.

En bonus vara att det fanns en elefantunge! =0)

Den största elefanterna nådde 

upp över muren nära åskådarna.

Den stackaren av elefanterna som var lite mindre 

hade det lite jobbigare att nå upp till kanten!

Nisse fick en långsnablad beundrare!

Frågar vi barnen så var det en perfekt dag, 

då känner man sig som förälder mycket nöjd! =0)

Back to work...

Hej på er alla!

Tiden den går och jag har så smått börjat jobba igen efter att varit hemma ganska länge med Nisse sedan han fick sin Diabetes Typ 1 diagnos i slutet av Februari. Det tog nästan ganska precis två månaders tid att komma in i det nya livet och vad allt det innebär med diabetes, och framför allt att få hans blodsockernivåer att jämna ut sig. I början svajade han från höga nivåer till låga nivåer ganska rejält, men nu har vi hittat bra insulinkvoter så han är mycket jämnare.

Detta åker vi aldrig hemifrån utan.

 

Förskolans personal fick utbildning av Ängelholms sjukhus personal vid påsk och sen började en ny inskolning period för att både Nisse, vi föräldrar och personalen skulle känna oss trygga med att lämnar över vården till fröknarna under dagtid. Vi ha ett bra samarbete och jag litar på personalen och känner mig helt trygg med att det ska fungera. Blir det några frågor eller är de osäkra så lyfter de bara telefonen och vi kan diskutera hur de ska göra om han får höga eller låga blodsockervärden.

Nisse är redan av Region Skåne planerad för att få en insulinpump nu i slutet på Maj, då får vi nästan börja om lite på nytt igen. Man måste lära sig hur pumpen fungerar, ska underhållas och optimalt ska användas. Som tur är kommer vi befinna oss på sjukhuset den första tiden så personalen finns med om något skulle gå fel. Nisses vardag kommer underlättas betydligt av pumpen! =0) Det blir ett jämnare insulin intag, mindre nålstick och större frihet. Normalt sätt ger vi honom ca 8-10 insulininjektioner per dag i rygg och mage, med insulinpumpen sticker vi honom endast 1 gång per 3:e dag. Vi får dock fortsätta att sticka honom i fingrarna flera gånger dagligen när vi ska ta blodsockertesten, men kanske vi kan så småningom skaffa en sensor, en s.k. CGM (Kontinuerlig Glukos Mätare). Denna mätare är INTE subventionerad av Region Skåne så den får man skaffa för egna pengar. En insulinpump går på ca 40 000-50 000 kr, denna får vi av Region Skåne, ganska generöst tycker jag! Här kommer våra skattepengar verkligen till GOOD USE! En sensor är billigare men fortfarande ganska obillig. =0/

Min mat- & sovklocka ringer konstant i mobilen känns det som. Det finns en smart app där Skalman påminner mig varje dag att servera mat i tid, ta blodsockertest och ge insulin. Teknikens under, jättesmart tycker jag!!! Det finns också appar till insulindos- och kolhydratsräkning. Allt detta gör att vardagen blir så mycket smidigare. =0)

Nu ska vi inte glömma bort storasyster Nellie! Min underbara prinsessa som gör underverk varje vecka känns det som. Det är bara en månad kvar, sedan har hon klarat av sitt första år som elev i skolan och hela förskoleklassen kommer glatt möta sommarlovet efter skolavslutningen den 12 juni.

Hela våren har vi fortsatt att åka till Habiliteringen kontinuerligt, men den stora utvecklingen för henne sker i skolan, både på lektionerna och på rasterna. Vi kommer nog dra ner på tiden hos Habiliteringen nästa termin. Det är jätteskönt att vi har deras stöd när det behövs, men vi känner att hennes framsteg inte enbart kommer ifrån deras arbetsterapi utan de stora resultaten sker i skolan och i den sociala gemenskap vi skapar i familjen, med hennes kompisar och med vår sammarbete i skolan. Personalen har gjort ett JÄTTEBRA arbete. Vi tränar dagligen hemma och förskoleklassen har varit helt rätt stimulans för henne.

Nu är inte allt guld och röda rosor 24 timmar om dygnet, Nellie har sina dåliga dagar hon också. Att vara ett barn med autism är inte lätt men hon har en sådan kämparglöd och vill så mycket! En stor hjälp för hennes självkänsla har varit hennes rid-sjukgymnastik. Att få se henne sitta på hästryggen med ett leende från öra till öra och visa ett självförtroende som bländar övriga i ridhuset är en fröjd att se. Hon har visat en större frihet, en nyfunnen självkontroll och vilja. Att från allra första början för ca 1 ½ år sedan bara suttit och "åkt" på hästryggen, styr hon nu själv medvetet och förvisar nästan mamma till läktaren under lektionerna. Bommar, koner och hinder på ridbanan är längre ingen match för min Nellie, hon bara manar på sin maxade B-ponny Amanda och tillsammans spränger de alla gränser. Rid-sjukgymnastik kan jag verkligen varmt rekommendera för alla föräldrar till barn både med fysiska och neuropsykologiska funktionshinder.

Nellie på väg till ridningen.

Våren har gjort sitt intåg och nästan sommaren också. Vi hade ju upp mot 20 grader Påskhelgen och då passade vi på att göra en "Extreme Home Makeover" i trädgården. Det har blivet ett riktigt lyft både för huset och mitt sinne. Jag har dansat regndans varje dag efter vi sådde nytt gräs och efter 3 veckor kom nu regnet. Fast jag ångrar mig redan, efter nästan 4 dagar med regn får det vara nog, jag vill ha sol och värme igen!

Nisse bada i baljan utomhus när det var så varmt.

När viljan vinner över förtvivlan...

Ligger här i min ensamhet och funderar på allt som hänt de senaste året. Borde sova men kan av olika anledningar inte somna, tankarna far omkring.

Jag anser mig själv vara en människa som har rätt bra koll och som i de flesta fallen kan förutse vad som komma skall. Men så händer det ibland att man blir överraskad och tappar fattningen för en sekund. Den sekunden det tar att hitta rätt riktning igen oavsett hur hårt man än blir träffad av verkligheten kan denna tid kännas väldigt oviss. Personligen tar jag vissa saker förvånansvärt bra och andra inte. Efter att ha blivit slängd som en trasa fram och tillbaka mellan hopp och förtvivlan kan jag bara känna ett märkligt lugn i att jag själv har kontrollen över mina känslor och handlingar. Jag vill våga tro att det är mycket lättare att leta och finna ro, hopp och glädje när man blickar framåt och gör det bästa av situationen. Att blicka bakåt och gömma sig i orons, förtvivlan och sorgens skuggor tjänar inget till.

En människas beteende säger så mycket mer om personen än de ord som den försöker lura sig själv och andra att tro. Livet är alldeles för kort för att bara säga med ord vad man tror sig veta och vill förmedla, visa istället att du förstår, du kan och har ambitionen att verkställa dina ord till handling. 

Klockan, tiden och vardagen bryr sig inte om att man ibland hamnar utanför kurs, men det är mycket lättare att hinna ifatt nutiden, sätta ut en ny riktning och styra mot framtiden än att jaga gårdagen och försöka förändra det som redan skett. 

Det sägs att man får det man förtjänar...
Jag säger man får det man klarar av...

Kärlek till alla! /Nina

En bild från veckan som gått som jag känner visar att

man kan hitta glädje trots att livet inte alltid är lätt. ❤️

Still going strong...

Det har gått lite mer än 4 veckor sedan vi hamnade på sjukhuset och vardagen är nu tillbaka igen. Det blev 8 dagar på sjukhusets barnavdelning innan vi fick komma hem igen. Med oss hem hade vi en stor ICA papperspåse full med insulin, kanyler, blodsockermätare, teststickor mm mm. Detta har verkligen förbrukats under de senast 3 veckorna vi varit hemma, det är snart dax att åka till Apoteket igen. Tack staten och alla skattebetalare där ute i landet som ser till att alla diabetesbarn i Sverige får sitt insulin och allt förbrukningsmaterial avgiftsfritt! Sverige är fantastiskt! 

Vi blev också fantastiskt omhändertagna av personalen på Helsingborgs Lasarett! När vi blev utskrivna blev vi hänvisade till barnmottagningen på Ängelholms Sjukhus och dit åker vi minst 1 gång i veckan nu för stöd och uppföljning. Det är knepigt att få Nisses blodsocker stabilt och det svänger rejält vissa dagar, men det är vanligt under en period i början innan man hittat rätt kvoter och insulinmängder att räkna med. Jag är hemma med "vård av sjukt barn" och måste bli det fram tills han blodsocker är jämt nog att tryggt kunna lämna honom på förskolan igen. Personalen ska genomgå en utbildning och kommunikationen mellan oss kommer ske frekvent för allas trygghet. 

Dagarna går åt att räkna kolhydrater, kolhydrater och åter igen kolhydrater!!! Vi äter och äter och äter också jämt och ständigt, 6 gånger om dagen!!! Min mat- och sovklocka ringer konstant (nyfunnen app till mobilen är en riktig vardagsräddare)!!! Äta frukost, kolla blodsocker, äta mellanmål, kolla blodsocker, äta lunch, mellanmål igen osv osv... Det är verkligen ett heltidsjobb att räkna, planera och kontrollera 24-timmar om dygnet. 

Men det finns inget ont som inte för något gott med sig!!! Nellie som redan innan mår väldigt bra utav rutiner och bestämda tider mår verkligen super av att dagen blivit ännu mer inrutad! Jag som trodde att Nellie skulle få en lite jobbigare period nu när det hänt så mycket sistone, så fel jag hade! Jag har en så glad och utåtriktad ung tjej här hemma! Så skönt att se att hon tagit allt så bra! 

Det har varit en prövande period vilket inte gjorde livet mycket lättare när barnens pappa fick akut åka plåstertaxi med blåljus till sjukhuset 3 dagar efter att Nisse blev utskriven. Han hade fruktansvärda buksmärtor och mysteriet med det är inte ännu löst. Fler undersökningar väntar innan han får ett definitivt svar på vad som orsakat hans plötsliga obehagliga besvär. Allt det vanligaste från blindtarmen till tarmvred har uteslutits, specialister har opererat, röntgat och tagit flera prover, och fler väntar innan de kan lämna några närmare besked vad det kan vara som är fel.

Solen och vårvärmen har varit till stor hjälp för humöret den senaste tiden, det är väldigt tacksamt att kunna vara hemma under denna perioden på året. Vi åker och hälsar på förskolan, leker i trädgården och provar på aktiviteter för att se hur Nisses blodsocker reagerar. Tyvärr så har all vardagslyx som en god glass eller kanelbullar till eftermiddagsfikat fått upphöra på vardagar. Nu är det EN dag i veckan som gäller och inget mer småätande oavsett dag i veckan. Nisse får visst glass, godis och kanelbullar även nu, men i begränsad mängd, en dag i veckan och under kontrollerade former. Egentligen precis så som det borde vara för alla! =o) Att äta ofta och rätt mat kommer vara bra för oss alla, till och med mammas kärlekshandtag kanske kan bli mindre med tiden! ;o)

Livet bjuder på nya utmaningar...

Ursäkta att jag inte uppdaterat bloggen på ett tag...

Jag skulle aldrig tidigare sagt eller skrivit i ett inlägg att allt var lugnt inför lillebrors 4-års kontroll. Dagen innan det var dax för kontrollen åkte vi akut in till sjukhuset eftersom Nisse blivit sämre och sämre. Det började med att han inte återhämtade sig speciellt bra efter en influensa för några veckor sedan, han var trött, hade tydligt gått ner i vikt och blev allt mer olik vår goa vanliga påg. Han började också bli överdrivet törstig och sprang upp på nätterna och ville kissa.

Varningsklockorna börja ringa och efter jag hitta honom en morgon efter han haft näsblod på natten så ringde jag VC när de öppnade på morgonen och vi fick tid med en gång. Läkaren på VC konstaterade snabbt att han hade förhöjda blodsockervärden och vi blev skickade i bil till Barnakuten på Helsingborgs Lasarett. En timme senare fick vi diagnosen Diabetes Typ 1.

Jaha....

Av någon outgrundlig anledning som ingen vet eller kan vetenskapligt förklara så kan vissa barn utveckla diabetes helt plötsligt. Det finns inga vetenskapligt bevis eller belägg för några anledningar utan oturen faller bara på dessa stackars barn utan att vi troligtvis aldrig får reda på varför. 

Måste erkänna att det känns lite orättvist att lilla Nisse ska få leva med detta resten av sitt liv och det är en enorm omställning för honom och resten av familjen. Som om det inte var nog att vi fått välkomna dotterns Autism i våra liv så ska vi nu också börja räkna insulin-enheter och kolhydratsintag dygnet runt. 

Jag välkomnar nu också denna diagnos,  med lite eftertanke när vi landat i beskedet så är jag trots omständigheterna ändå glad att det är en sjukdom som går att behandla och att jag som förälder kan med min kärlek och angagemang påverka den på ett positivt sätt genom att lära mig allt om kosthållning, insulin och medicinering för att Nisse ska få ett så normalt liv som möjligt trots allt. 

För att kunna se det positivs i eländet så är jag nu glad att Nisse istället inte fick en sjukdom där jag inte kunde vara med och påverka med min vård och omsorg utan bara då kunnat sitta brevid och se på lidandet. Det gäller hitta glädje i det tråkiga och vända negativt till positivt för att inte livets prövningar ska knäcka en.

Vi har nu varit inlagda i en vecka här på barnavdelningen på Helsingborgs Lasarett. Nisse mår förhållandevis bra efter omständigheterna. Vid 4 års ålder så förstår han inte mycket av allt som hänt de senaste 7 dagarna, han begriper bara att han är sjuk och att vi sticker han med nålar dagarna in och ut. Det har varit jobbigt för oss föräldrar att se och märka hans orolighet och rädsla. Lågvatten märket var när han ovan på allt blev mag- och kräksjuk i slutet på förra veckan och fick kopplas på dropp innan hans lilla kropp gick i hyop-chock av för lågt blodsockervärde. Han slocknade ungefär i samma seckund sjukhuspersonalen fick tillslut påkopplat droppet, det var jobbigt att se...

I skrivandets seckund är kl 02:48 och jag väntar på nästa timmes helslag då jag ska kolla hans blodsockervärde igen. Det har varit långa nätter...

Jag fick en gång i tiden lära mig mantrat under min militära utbildning att "det som inte dödar det härdar", ett klassiskt talesätt som i mitt fall fått en stor betydelse. Livet må kasta oss hejdlöst i olika riktningar... men så länge man stadigt fokuserar blicken i horisonten så hittar man ändå vägen framåt...

Kram på er alla läsare där ute...

Födelsedagsfirande...

Så, nu har båda mina ögonstenar fyllt år och vi har firat i massor. Tårtor, glass, kakor presenter, kalashattar och ännu mer presenter.

Nu är det bara deras barnkalas kvar, det är ännu inte satt några datum men det kommer. Nisse får ha sitt livs första barnkalas här hemma, men Nellies får ha sitt hemifrån. Hennes diagnos gör att hennes svär och område är heligt för henne. Hon kan bli väldigt territoriell när det gäller hennes rum och hennes leksaker. Hon tycker det är roligt att ha barn hemma som leker med henne, men då en och en. Hon visar gärna sina leksaker och delar med sig av dem, men under kontrollerade former. Att ha alla hennes kompisar hemma samtidigt i hennes rum lekandes med hennes leksaker hade bara blivit en stor stressig situation för henne. Förra åter var vi på Busfabriken, det var en hitt! Få se var och när det blir i år, kanske senare i vår när man kan vara ute! =0)

 

 

 

 

 

Det är tröttsamt att fylla år, lilla Nisse däcka i soffan.

Födelsedagar...

Här avbyter födelsedagrna av varandra, först min egen födelsedag, kort där efter Nellies och tillsist Nisse nu på onsdag, alla inom 3 veckor. Själv blev jag fasliga 36 år gammla, fy! Måste erkänna att det börjar bli mindre roligt att fylla år. Att fylla 30 år hade jag inga känningar av alls, 35 år var värre och nu 36 år... jag som inte känner mig en dag över 25 år. Alla drabbas väl av någon form av ålderskris i livet, min är nog nu. När jag var 20-25 år och tänkte på framtiden, då trodde jag väl att när man är 36 år så är livet perfekt! Man skulle ju då ha drömjobbet, drömhuset, stabil ekonomi, perfekta familjeförhållanden osv. Jag får väl hoppas och satsa på att jag har det vid 46 år istället. =0P

Nellie har  också hunnit fylla sju år! Min söta lilla flicka som kom till världen kl 17:22 den 6 Februari 2007 på Samernas Nationaldag. Jag satt länge och tänkte på den tiden under hennes födelsedag och kan inte förstå att 7 år har gått, det känns som igår jag gick vaggande omkring med magen i vädret och inte visste vad den kommande mammarollen kom att innebära. Jag älskar min lilla flicka och skulle aldrig vilja vara utan min underbara skatt.

Att tillsammans utmana och övervinna, det är min är mitt löfte och min gåva till dig Nellie. Jag lovar att alltid kämpa för dig och vara vid din sida så länge jag andas.

Min älskade lilla Nisse fyller år nästa vecka. Han blir 4 år, också helt ofattbart. I veckan damp det ner ett brev från Barnavårdcentralen om att det är dax för 4-årskontroll. Det är just vid 4-årskontrollen 2011 jag tillsist satte ner min fot och halvgråtandes BEGÄRDE en utredning för Nellie, vilket ca 10 månader senare resulterade i hennes Autism-diagnos. När jag nu i veckan fick upp brevet ur brevlådan stod jag flera sekunder som förstelnad och bara stirrade  panikartat på orden "4-ÅRSKONTROLL". Innan brevet kom i lådan hade jag inte skänkt en tanke på att Nisse blivit lika gammal som Nellie när vår resa in i det okända började. Inför Nellies 4-års kontroll var jag så orolig och nervös, denna gången kan jag åka dit med ett lugn och en pigg och glad påg som kommer charma sköterskerna och linda dem kring sina små fingrar. =0)

Försiktigt optimistisk...

I går kunde Nellie äntligen gå till skolan igen efter att ha varit sjuk och hängig i över en vecka. Hon är inte 100% sig själv ännu men 99,7%.

Veckans bokstav i skolan är Q och Nellie säger Q som i kuckeliku, hon är för go!

Veckans första överraskning kom på habiliteringen i går då vi äntligen efter 10 månaders kämpande fick arbetsbilderna som kommer underlätta mycket för Nellies kommunikation framöver. Äntligen! =0) Det är den tredje logopeden vi träffat på habiliteringen sedan Nellie fick sin diagnos, tyvärr har de tidigare slutat eller fått nya tjänster. På den nya logopedens första dag på jobbet, efter hennes första träff med Nellie så fick vi arbetsmaterialet i handen med en gång! Tänk vad rätt människa på rätt plats kan göra skillnad! =0)

Communicate In Print. =0)

Veckans andra överraskning kom idag då det i media uppmärksammades att på fredag kommer det presenteras en studie i Göteborg som kan påverka framtiden för många med Autism. Psykiatriprofessorn Christopher Gillberg kan i ny forskning visa att vissa former av autism kan behandlas. Redan i juni 2013 publicerade han tillsammans med andra forskare en vetenskaplig artikel om sina teorier. Nu på fredag ska de nya rönen presentera vid Gillbergcentrum i Göteborg på Sahlgrenska Universitetssjukhuset. Jag ser verkligen fram emot detta men med försiktig optimism. Det har funnits många rön och påstådda studier om huruvida olika ämne och medvetna handlingar ska påverka olika autistiska tillstånd, det senaste har varit uteslutandet av gluten och mjölkproteiner i dess kost. Dessa tidigare teorier har oftast inte haft några medicinska eller vetenskapliga referenser att luta sig på, inte heller varit framgångsrika i längden. Denna gången är det annorlunda vilket gör det mycket mer trovärdigt initialt. Jag vågar dock inte riktigt tro på det för än jag får uppleva resultatet själv, men hoppet är det sista som överger en.

Jag kommer fortsätta jobba med Nellie som vi gjort tidigare vilket har resulterat i enormt stor utveckling hitintills. Det är ju inte ens säkert att Nellie är rätt kandidat eller har rätt form av autism för eventuell framtida medicinering enligt denna nya studie, men det får framtiden utse. Mitt främsta mål är att stödja henne i hennes utveckling och hjälpa till att sprida medvetenheten och kunskapen om autism vidare. Visar det sig att det i framtiden finns en behandling som lindrar de autistiska symptomen så är det ett glädjande besked för många människor och familjer som lever med autism.

KNUT-avdrag...?

Ingen snö, ingen snö och sen massor av snö! Jag har skottat tonvis med snö de senaste dagarna och det verkar inte avta de närmaste dygnen heller enligt vädertjänsterna. Jag älskar snö, så jag ska egentligen inte klaga, men börjar snart fundera allvarligt på att utnyttja RUT-avdraget för första gången i mitt liv och skaffa skottningshjälp, fast när det gäller skottning kanske man ska kalla det KNUT-avdrag istället! ;0)

Börjar nu också bittert ångra att jag lät mig övertalas att sätta på allround däck på bilen och inte riktiga vinterdäck med dubbar som det alltid funnits på bilen tidigare om vintrarna! Jag hoppas verkligen den skyldiga känner sig träffad när han läser detta inlägg, och gladeligen kan komma och hjälpa mig utan sura miner och onödiga sarkastiska kommentarer när jag sitter fast i en driva eller kört av vägen!!! ;0)

Nellie har inte blivit mycket bättre heller, troligtvis är det någon form av influensa eller liknande, det enda jag fått i henne sedan i söndags kväll är äppeljuice, isglass och några korvbröd. De första dagarna sa hon inget alls och var bara tyst och hängig, nu börjar hon prata för sig själv igen så förhoppningsvis är det väg på rätt håll. Nisse däremot är nöjdheten själv!

 - Åka pulka jättesnabbt.... som en racerbil!!!

De har åkt pulka varje dag på förskolan så han är supernöjd när han kommer hem. Tänk vilket underbart liv man har i den åldern, han behöver inte bry sig om något annat än pulka-åk, lek och tåg dagarna i ända. Han kommer hem med rosenröda kinder och glädjen sprudlar ur ögonen i takt med den härliga redogörelsen man får för vad som hänt på dagis idag, sen slänger han sig på golvet och tågbanan som står och väntar på honom. Äta, sova, leka... det är livet!

Skriv gärna en kommentar...

Jag är väldigt nyfiken på vem alla är som läser min blogg! Snälla lämna gärna en kommentar efter er, berätta vem ni är och kanske vad ni tycker om bloggen. Bra som dålig kritik mottages gärna så länge den är konstruktiv! =0)

Fysisk närhet...

Idag sitter jag och myser med en sjuk Nellie, hon sover i mitt knä för tillfället. Hon är väldigt sällan sjuk på riktigt, men igår kom kvällsmaten upp och hon fick feber. När jag frågar om hon har ont någonstans så nickar hon och tar sig för pannan. Jag haft henne hemma flera gånger tidigare, bl.a. för vattkoppor men oftast för att hon sovit dåligt på natten eller för att hon är allmänt ur form på morgonen. Man lär känna igen kännetecknen för en dålig dag, precis som vi andra kan ha dåliga dagar så kan hon också ha dåliga dagar, hennes är bara mer uttrycksfulla. Idag är hon dock sjuk och väldigt trött.

Nellie är inte som många typiska autistiska barn känslig mot beröring, i alla fall inte för beröring från de människor hon känner och litar på. När det gäller främlingar är det en annan sak. Att gå till doktorn eller tandläkaren är då som ni kan förstå inte en enkel sak.

Nu när hon är sjuk är jag extra glad över att jag kan hålla henne i mina armar och pussa på henne hur mycket jag vill. Av de många symptom ett autistiskt barn kan visa så hade nog just det att jag inte kunnat röra och få omfamna mitt barn varit det mest hjärteskärande för min del. Varje gång jag kramar och pussar henne så är jag så tacksam för detta. Livet må ha tagit ifrån mig en frisk dotter utan funktionshinder, men gav mig istället mer villkorslös kärlek än vad jag tror många andra aldrig någonsin kommer får uppleva.

Habilitering och modern teknik...

I måndags åkte jag, Rebecka och Nellie till habiliteringen för det första besöket detta året. Normalt sätt träffar vi en specialpedagog och en barnpsykolog när vi är där. Upplägget brukar vara att någon ut av de två håller i övningar som testar och tränar Nellie i hennes svårigheter. Jag har under hösten upplevt att Nellie tyckt det blivit tråkigt när vi åkt till Ängelholm och habiliteringen, samma övningar varje gång och inte längre speciellt utmanande. Vi försökte under termins utverderingen påpeka detta på smidigaste sätt. Denna termin började med att de nu ville se hur vi arbetade hemma med Nellie. Vi fick i uppdrag att tänka ut och genomföra övningar med henne under en timmes tid. Sagt och gjort, jag planerade några övningar samt bad Nellies assistent Rebecka om att tänka ut några. Genomförandet gick hur bra som helst och jag hoppas det fick habiliteringen att tänka efter hur framtida upplägg ska gå till. ;0)

Habiliteringen i Region Skånes regi är i sig ett bra redskap och en ypperlig hjälp för familjer med funktionshinder av Nellies slag. De har hjälpt oss med mycket, tex föräldrarutbildningar, vårdbidrag och rid sjukgymnastik för att nämna få saker. Men det kan vara väldigt tungrott ibland... Vi har blivit lovade arbetsbilder som finns via en stor bildbank, detta är ett utmärkt verktyg för barn som är icke verbala eller har pragmatisk språkstörning som Nellie. Att visa bilder och jobba med bilder är ett beprövat arbetsätt som fungerar bra. Tyvärr har vi väntat på dessa bilder i snart 10 månader. Jag har klippt, klistrat och googlat bilder efter ändamål till förbannelse och längtar verkligen till när vi får tillgång till bildbanken.

Bilderna kan användas som stöd i konversationer, visa vad som ska ske, utgöra schema eller arbetsordning mm. Bilderna har massor av användningsområden, fantasin sätter begränsningarna. Att använda sig av bilder, filmer, ljud och andra medel än det skrivna ordet kallas för ett vidgat textbegrepp. Skolverket i sina kursplaner började benämna detta begrepp redan 1994, bildstöd är positivt för alla oavsett funktionshinder eller ej. Modern media ingår också i det vidgade textbegreppet, iPad, wii, kinect och andra upplevelse-ämnad teknologi, det viktiga är VAD man tränar i spelet.

En liten video om hur man på ett

lärcenter i USA jobbar med Kinect

En dag i skolan med Nellie...

Förra veckan tog jag mig tiden att vara med Nellie en hel dag i skolan. Detta dels för att hon under några dagar tidigare varit lite ovillig och bångstyrig på morgonen när jag lämnade, samt dels för att jag vill vara med och vara delaktig i hur Nellie har det om dagarna. Det står klart att Nellie trivs i skolan och mår bra av utmaningen, det var riktigt roligt att se hur de har det i klassrummet, på skolgården och i övrigt på skolan.

Nellie har sin plats bland sina jämnåriga barn i skolan och delar både korridor/kapprum med alla de andra barnen, detta är ett enormt steg i jämförelse med att vi på förskolan/dagis under en lång period valde att gå in via personalens entré för att hon skulle ha det lättare med att sortera intrycken och få en lugnare start på dagen. Jag lämnade henne då i personalens vilorum så hon själv kunde bestämma när hon ville gå ut till de andra barnen. Tänk så långt hon har kommit med att hantera miljöerna omkring sig. Visst kommer det tillfälle när det blir för mycket för henne nu också i vardagen, men de är mer lätträknade än tidigare.

Koncentrerad Nellie.

Det var också roligt att se hur hon nu i skolan är mycket mer med och närvarande i samlingarna och gruppaktiviteter. När hon var yngre på förskolan/dagis var hon jättesvår att fånga i samlingar. På sin höjd satte hon sig ner en minut eller två och hade inte alls fokus på fröknarna eller de andra barnen. Det blev oftast att hon svävade omkring för sig själv i närheten i stället och deltog nästan aldrig. Nu var hon med, gjorde precis vad de andra gjorde och satt kvar även om det inte alltid intresserade henne till fullo.

Jag tittade i hennes arbetsböcker, de var ifyllda mer eller mindre enligt de olika övningsinstruktionerna som man skulle. Jag har haft aktivitets- och pysselböcker hemma under åren och de har alla innehållit inget annat än cirkelklotter eller intetsägande kladdande sida efter sida. Vilken skillnad det är på nu och då!

Självporträtt

 

Familjeporträtt

 

När vi skulle sitta och äta lunch tillsammans tog hon själv mat (även om hon inte åt allt) och protesterade inte ett dugg. Nellie som många barn med autism är enormt kräsna och petiga som resulterar i väldigt ensidig mat. Hon har sina favoriträtter som gäller och det har varit katastrof tidigare om det lyckades komma en ärta eller något annat på talriken som hon inte äter. Med tiden har listan med godkänd mat blivit längre och nu kan hon till och med tillåta vad som i hennes värld räknas som "icke ätbar mat" på sin tallrik tillsammans med det hon äter. =0) Skolan har en mycket bra kokerska som alltid serverar Nellies godkännda mat efter att jag rådgjort med en dietist och barnläkare samt fått intyg, men det är så glädjande att hon tänjer på sina matgränser, idag t.ex. åt Nellie pizza sallad, det har hon aldrig gjort tidigare! Mari som är kokerska kan verkligen ta åt sig all ära! Även om det fortfarande kommer protester och hennes matpreferenser är ombytliga så är hennes matvanor mycket bättre.

Soppa med köttbullar, pasta och korv.

 

Efter maten var det rast och det hade dagens till ära börjat snöa igen! Normalt sätt brukade Nellie sitta som ett klistermärke på mig, eller gick alltid och drog omkring på mig när jag besökte förskolan. Nu i skolan sprang hon iväg och hitta på saker själv. =0) När jag gick ut och letade efter henne byggde hon en snögubbe tillsammans med ett äldre barn och Elin som ibland är extra assistent till Nellie. 

 

Nellie bygger snögubbe.

Det känns så skönt att Nellie trivs och uppenbarligen utvecklas så bra i skolan. Det känns också så tryggt att skolan tar dennes diagnos på allvar! Hennes assistent Rebecka är guld värd och Elin lika så. Hennes klassfröken Gunnel är duktig som hittar aktiviteter och övningar som passar Nellie, vi har en öppen kommunikation om hennes utveckling hela tiden.

En glad Nellie och Rebecka.

 

Personalen visar intresse, söker kunskap och vägledning.

För er som sitter i samma situation som jag och har barn med särskilda behov i skolan där det inte fungerar så kämpa på, stå på er och ställ krav! Uppenbarligen går det att få en fungerande miljö i skolan! Jag måste verkligen i allra högsta grad kontra kritiken som blåste upp i media i höstas om att privata friskolor inte vill eller kan ta ansvar för obekväma barn, Nellie är verkligen en motsägelse till vad som påstods. Här möts jag av skolan varje dag och vi har aldrig någonsin känt oss ovälkomna eller på något annat sätt oförfördelade för att vi har ett barn med särskilda behov.

Mitt arbete för ökad förståelse...

Vilken överraskning jag fick när jag upptäckte att min blogg blivit listad på en sida med bloggar som tar upp vardagen med Neuropsykiatriska Funktionsnedsättningar (NPF). Väldigt roligt att få den positiva uppmärksamhet, då gör jag ju något rätt genom att sprida budskapet vidare och hjälpa till att öka förståelsen för bl.a autism som är just en neuropsykiatriska funktionsnedsättning.

Min och andra bloggar finns listade här på http://npfbloggar.wordpress.com/

Autism Awareness har blivit som ett kall för mig som en mamma till ett barn med diagnosen, och min blogg är en del i det arbetet. När jag inte bloggar har jag också gjort ändra saker i mitt awareness-arbete, men bloggen är nog det som når ut till flest i nuläget. Förra året gjorde jag vad man i motions- och idrottsvärlden kallar en "Svensk Klassiker" med en specialtryckt tröja som proklamera att jag är en stolt mamma till en dotter med autism och att jag deltog för hennes skull, samt för att sprida kunskapen vidare. Att röra sig och träna (när tiden givits) har varit som självmedicinering för att finna ny energi att klara av vardagen. En klassiker har varit en dröm sedan länge och att förena dessa två var 2013 års stora utmaning. Jag har nu gjort tjejklassikern, vi får vi se om jag hinner göra fler under kommande år. Uppmärksamheten under tävlingarna var stor och mycket givande! Människor kom fram och frågade kring autism eller bara visade tummen upp när de susade förbi under loppen. Allt som allt så blev mitt deltagande inte bara en personlig prestation utan även en stor reklamskylt för Autism Awareness.

Mitt nästa projekt är att sprida kunskapen vidare genom Geocaching världen. Med över 2 miljoner deltagare världen över så tänker jag (tillsammans med min dotter) i ett projekt nå ut till fler genom ett ganska ovanligt och troligtvis oprövat och okonventionellt sätt. Allt om detta kommer i senare inlägg under våren.

Framsidan av tröjan...

...baksidan av tröjan.

Nu är julen slut...

I morgon är det 20 dagar efter jul, och enligt svensk tradition ska julen ut! Istället för att här på bloggen ha julgransplundring så tänkte jag skriva några rader om vår jul.

Julen kom och gick i ett ögonblick, och eftersom jag jobbade halva tiden så känns det lite som jag missat julen, i alla fall allt ledighetsmys i mellandagarna. Julafton tillbringades som vanligt i Ekeby tillsamman med tjocka släkten och vi åt så det stod ur öronen på oss. Kalle Anka, förväntansfulla barn (och vuxna), tomten som bankar hårt på dörren och avslutningsvis matkoma och Karl-Bertil Johnsson, ja med andra ord bara det bästa som julafton hade att erbjuda. Tack till alla inblandade!

Nisse gick glatt fram till tomten, bockade djupt och fick julklappar, Nellie bockade mest djupt in under kuddarna i soffan men fick fina julklappar ändå. Mamma fick snällt gå fram och niga inför tomten och ta emot hennes klappar i stället. "Lika glad är jag för det, men gladast blev nog Nellie"... Tralla la, tralla la... ♪♫♪♫...

Nellie hade haft full koll på Julen enda sedan Halloween och har pratat om nordpolen, renar och julklappar varje dag. Polarexpressen gick varm i Dvd:n, lika så andra Disney Julfilmer. Varje kväll skippande vi godnattsagan och låg istället tillsammans i hennes säng och tittade på dagens avsnitt av julkalendern i iPaden. Hon gillade verkligen den! Det var riktigt mysigt att ligga där tillsammans och titta, hon var så engagerad! Nisse har haft klart för sig sedan midsommar vad han skulle önska sig i julklapp, traktor med vagn och polisbilar! Precis detta fick han också och ingen var lyckligare än han. Nu finns det fler polisbilar i Wessmantorp än i hela övriga Sverige tillsammans.

Som sagt så jobbade jag från juldagen och framåt samt hela nyårshelgen så det känns som om julen blev lite rumphuggen. Julen 2014 får bli bättre planerad! Nu är det snart dags för våra födelsedagar, så dags att börja fundera på dem istället nu när julen är slut.

Julen i Ekeby 2013

Var är snön...?

Snön är borta!
Var är snön?
När kommer snön tillbaka?

Varje dag sedan det snöade några timmar den 7 december så har Nellie ihärdigt konstaterat att snön är borta! När kommer den tillbaka???

Nellie som sin mamma älskar snö och gillar vintersäsongen med pulka-, skidåkning och skridskoåkning. Man kan göra snögubbar, snölyktor, iglos och bygga snöbivacker. Sitta ute och äta korvsmörgåsar och dricka varm choklad, eller njuta av en god gulaschsoppa gjord över öppen eld...
Snön lyser med sin frånvaro och jag hoppas snart det kommer lite innan vintermånaderna är över och våren kommer rusande. Sitter dagligen och tittar på stugor att hyra i fjällen! Ingen uppe i fjällvärlden som känner för att bli våldgästade av några snösvältande skåningar?!?! ;0) Hoppas verkligen det kan komma lite snö till sportlovet vecka 8, annars bär det av till fjälls!!!

Nellie på skidor förra vintern.

Gammal vinterbild.

Varm choklad när den är som godast, ute i snön...