Räddningsaktion...

Sent i går kväll släppte jag ut Arne i trädgården för att han skulle kissa en sista gång innan jag gick för att lägga mig.
Grinden in till hagen var öppen och han sprang glatt in för att lätta på blåsan.

Tyvärr stod där ett stackars litet rådjur som fastnat inne i hagen och den började skrika så fort Arne närmade sig den och det blev lite tumult.
Detta skrik var så hjärteskärande att det skar likt en kniv långt in i själen på mig.
Som tur är så har vi en hund som kan avbryta en jakt på högvilt och efter jag skrek absolut det starkaste jag kunde (hoppas granngården inte hörde mitt arga utridsvrål) så kom han springande tillbaka in i huset.
Efter en snabb utskällning gick jag ut för att se hur det stackars rådjuret mådde och insåg att det bara var en liten årskalv.
Det är tyvärr lättare att ta sig in i vår hage än ut då man kan hoppa ner från ett stengärde in i hagen, det blir inte lika lätt när man vill ut igen eftersom hoppet blir mycket högre.

Den stackaren var så utmattad efter att ha försökt ta sig ut ifrån hagen som är inhägnad med 1,20 meter högt fårstängsel + att den var chockad efter mötet med vår hund att den bara låg och tittade på mig.
Jag kunde gå ända fram och lägga mig på knä bredvid den och det var rätt lätt att se i snön att den inte hade några skador som blödde i alla fall för det fanns inga blodspår eller synliga skador.
När jag försökte ta i den började den skrika igen och sprang iväg några meter till och fastnade med huvud och hals igen i stängslet.
Jag gjorde ett par misslyckade försök igen och insåg att jag bara stressade rådjuret ännu mer.
Jag kunde höra hur mamman trampade oroligt omkring ett 20 tal meter längre in i skogen och jag kände mig helt hopplös och jag kände hur tårarna började komma. =0(

Jag fick ringa efter hjälp och min make som jobbade kom hem fort med tjänstebilen och vi fick tillsammans försöka få tag i den lilla kalven.
Efter några tappra försök att fånga in kalven i den höga snön så fastnade den ännu en gång och min man fick då ett ordentligt tag om det lilla livet och kunde lyfta den över stängslet och stengärdet in i skogen.
Den skrek högt men fick till sist sin frihet och kunde hoppa ut till sin mamma igen.

Adrenalinet pumpade så kraftigt i mina ådror så det var ju lögn att gå och lägga sig efter detta fast än klockan var 00:30, mitt i natten.
Arne hade dock inga problem utan låg helt oskyldigt och snarkade, humf...