Gråhårig...

Ofta är det ett tecken på att man börjar åldras när de gråa hårstråna börjar dyka upp, eller?
Fast jag började ju bli gråhårig redan vid 25, det är ju ingen ålder.
Att åldras med värdighet är inte att nästan vara helt gråhårig vid 32 års ålder... =0(

För er som känner mig så har jag i princip hela mitt liv varit en stolt brunett.
Det finns dock vissa kort på mig när jag var liten som visar att jag faktisk var lite blond som liten flicka.
Detta växte bort med åren och jag har älskat mitt bruna hårsvall och aldrig varit speciellt avundsjuk på blondinerna som oftast fick mer uppmärksamhet.
Den ända fördelen med att vara blond i mitt tycke är att de grå håren inte syns lika fort än om man vore chokladbrunett vilket jag är van vid.
Mycket av min identitet ligger just i att jag är/var en brunett med blå ögon.

Men nu måste jag nog överge denna ganska väsentliga grundsten av mitt "jag" och gå emot alla mina principer och bli blond.

Jag har en gång haft blonda/guld slingor som jag faktiskt trivdes i men det kommer att göra ont i mitt hjärta och det kommer att ta emot att bli helt blond, men gör det ändå för att underlätta tillvaron.

Att färga kalufsen varje månad är varken bra för håret eller plånboken.

Alternativet är ju att skita i allt och bara låta bli att färga håret och bli naturligt gråhårig.

Det sistnämda låter inte som ett bra alternativ tycker jag, tror inte jag vågar det.

Kanske i framtiden...

Nu talar jag inte om att jag ska bli isblond utan lite mer åt det varma hållet.

Övergången får nog göras i omgångar för att både jag ska vänja mig och för att det inte ska misslyckas helt och bli orange eller pissgult.

Men varför blir vi då gråhåriga?

Jag googlade företeelsen och fick en massa troliga svar men i mitt fall får jag nog skylla på generna, eller han jag är gift med... ;0)